paniken & ångesten

OCH SOM ALLTID så ringer jag till mamma och gråter och känner mig uppgiven och kraftlös och framförallt ENSAM, jag gråter och gråter och när hon försöker trösta mig och säger att hon kommer hit på tisdag för att hjälpa mig med vissa saker så blir jag skitförbannad och skriker att hon inte kan hjälpa mig, att jag inte kan vänta så länge, att ingenting nånsin kommer bli bra och jag lägger på telefonen och nu mår jag ännu sämre för att jag är så jävla dum i huvudet som blir arg på henne när jag egentligen är besviken på mig själv/livet/kompisar/whatsoever och för att jag verkligen är ensam och det känns inte som att jag någonsin kommer kunna gå till jobbet igen eller ens ta mig ur sängen. jag skulle behöva sova men kan inte och det är nu jag skulle haft mina jävla valium!!!