mrs

eeehhaaaafan jag blev väldigt nedstämd precis och vet inte varför. eller jag vet kanske varför. jag känner mig ensam så det skriker. har inget att säga, har inga förhoppningar, har inga drömmar. det känns som att jag förlorat allt. jag drömde att jag fick barn och mådde skit och ville inte ha barnet. det känns som att jag faktiskt aldrig kommer hitta en man och få barn. på något sätt är det det som har blivit min enda önskan. alla andra framtidsplaner har jag gjort mig av med. mina höga ambitioner har ersatts av att jag ska bli fru och mamma. men jag spyr när jag drömmer att jag blir mamma. jag vill bara gråta, men jag är på jobbet så det tänker jag inte göra. för här finns det ingen som skulle trösta mig, eller ingen jag vill ska trösta mig. det är fan smärtsamt att bli vuxen. mina vuxenpoäng för lägenhetsköpet ger mig inget. men det kommer kanske kännas bättre när allt är färdigt där. men tänk om jag alltid kommer vara ensam i lägenheten?? det är nog min största rädsla.