vafan

gårdagen var den värsta på länge och då minns jag inte ens hela! jag var i dvala och låg mest i min säng och ville dö, grät, skakade, hade ont, frös. jag ringde till siris hemtelefon i berlin och pratade med henne i över en timme och det var det bästa. efter helt ärligt nästan tjugofyra timmars supande på vodka och några få timmars sömn på det är man väl inte helt på topp så klandra mig inte. då kan jag inte vara annat än en väldigt skör och känslig och labil ung kvinna i sina bästa och värsta år. jag gick från slipgatan till folkskolegatan i vita tightsen och sharks-tröjan åtta på morgonen med flaskan under armen. vid åtta på kvällen träffade jag åsa som är i sverige och bella, de drack öl och jag drack vatten och cola. på vägen hem till mig tittade jag in hos kerstin som nu bor ca 100 meter ifrån mig och sen gick jag hem och sov inte på halva natten. dagen (dvs måndagen) har varit döden, fast verkligen inte som igår, inte ens nära och inte på det sättet. jag ville gå hem tidigare många gånger men gjorde det aldrig. vet inte om jag ska vara stolt som höll ut eller om jag ska må skit för att jag är sån jävla fegis som inte vågar berätta för chefer att jag verkligen behöver gå hem tidigare. men whatevah. när jag slutade klockan åtta cyklade jag till medis och träffade åsa, bella och hanna på carmen. var där knappt en timme och blev tvungen att dra för att jag verkligen inte klarade av att umgås med folk och låtsas som att allt är bra. jag är fortfarande extremt känslig och sårbar och vill nästan bara vara med mig själv för att på något sätt försöka samla ihop mig och mina känslor och komma på någon slags plan och hitta struktur.

(jag har precis duschat och tvättade håret med mitt gamla himalaya-schampo som jag använde i indien och jag tror att jag precis har duschat i duschen tre meter från mitt rum, aka båten, i arambol, goa, och alla känslor jag hade då är tillbaka lite)