jag har typ fem olika JAG. lärarjobbet känns stundvis väldigt bra men samtidigt hatar jag de jävla ungarna! sen paus i ca två timmar och sen hemtjänstjobbet där jag är käcka roliga gulliga omtänksamma dalkullan som älskar alla och som blir älskad av alla. sen kommer jag hem vid elvatiden och är totalt däckad, har tusen saker i huvudet, vill bara gråta och känner mig inget annat än MISERABEL. känner mig extremt neurotisk av all stress hit och dit och olika liv och personligheter. igår ville jag bara storböla. kände mig värdelös menlös och hjälplös. den enda jag kan ringa och gråta hos alternativt skicka ett sms till om mitt tillstånd är liksom mamma. mamma är såklart bäst, men jag upptäckte: JAG HAR INGA KOMPISAR. eller klart att jag har kompisar, men jag har blivit (neurotisk) perfektionist på senaste tiden. jag kan inte skriva minsta lilla lappen, 2 do handlingslista litet meddelande whatsoever, annat än PERFEKT. varje bokstav varje streck måste vara EXAKT som jag vill att den ska vara. inte snett, inte fel storlek, rätt tjocklev, rätt färg, rätt ord, etc. och så är det även med relationer. jag väntar på den prefekta killen och känner mig totalt desperat eftersom jag aldrig kommer att träffa honom pga mina SKYHÖGA krav och jag förväntar mig att mina relationer med vännerna också ska vara perfekta. jag strävar efter att leva det perfekta livet som jag inte ens tror på, liksom. mina krav på mig själv blir bara högre och högre och jag fasar inför att jag antagligen till slut kommer krascha totalt långt jävla ner i djupet och känna mig ännu mer skitig. inte vara nöjd med jobben (som jag faktiskt trivs med när jag jobbar), inte alls vara nöjd med kropp, utseende, tankar, liv. jag kommer vara missnöjd med allt! jag känner redan att för varje dag som går mår jag sämre och sämre och tycker att jag inte är tillräcklig, ful, tjock, äcklig, dryg, dum, osv. detta är så sorgligt. jag är världens bästa på att ta hand om andra och då menar jag verkligen att JAG TAR JÄVLIGT BRA HAND OM, men mig själv dödar jag långsamt med alla krav. om jag ändå kunde vara den där söta och glada, den jag faktiskt är när jag tar hand om mina söta små gamlingar. men ICKE. istället är jag ett jävla nervvrak hemma. hatisk som få, självdestruktiv, irriterad och sjuuukt orealistisk. och jag tror att allt beror på de skyhöga kraven som jag har på mig själv. och det jag skriver då! allt jag skriver ses säkert som totalt jävla patetiskt och skitlöjligt och dåligt, men jag sliter hårt att låta bli att bry mig om det. jag skriver ändå för min egen skull.

I HATE MYSELF AND I WANT TO DIE, ok